I de vuxnas värld pratas det om att "gå in i väggen", när man har jobbat för mycket och orkar inte längre. aldrig pratar man om att ungdomar går in i väggen och får samma vård som de vuxna får. ungdomar har mer press på sig och har inte samma psyke som en vuxen har. Jag tror att jag nästan är på väg in i den sk väggen. Jag fick ett utbrott idag på skolan, jag insåg hur mkt jag har att göra och känner att jag inte orkar ge 100% på varje grej som jag förut orkade. jag ville bara sätta mig och gråta och komma hem i min säng. mina vänner såg att jag var arg och undrade vad som var, men hade jag berättat mina känslor hade jag aldrig kunnat hindra tårarna. jag ville så mkt ringa hem till mamma och be hon komma och hämta mej, men jag hade ett äckligt prov som jag var tvungen att göra. fast jag kunde inte koncentrera mig och jag tror att jag körde på mitt första prov, och det är inte så bra för mitt psyke. Jag är sönderstressad pga all skola och praktiken. hade jag inte haft praktik hade jag kunnat koncentrera mig på skolan men nu ska man ju tänka på praktiken åxå. LÅT MEJ FÅ SLIPPA PRAKTIKEN !! låt mig få sluta stressa och få lugn och ro och få njuta av jultiden som kommer...

Det var dagen då jag klarade körkortet! och kusin viktor fyllde 6månader :)
En mkt underbar dag på olika sätt.

Idag har jag träningsvärk från träningen igår plus lite blåmärken. Jag är slut i hela kroppen och tappar saker och går in i saker. Idag är jag hur klumpig som helst och har ingen koll vart jag går eller vad jag gör. När jag kom hem klockan 12 från skolan åt jag lite lunch och sedan gick jag och vila. Det blev att jag vakna klockan 3 och var fortfarande trött. Jag har många sömntimmar som jag måste ta igen. Ikväll måste det även räknas matte och göra sjukvårdsläxan. Annars ska jag försöka att gå å lägga mig tidigt så man är lite piggare imorgon..


Längtar redan till NYÅR 2008 !

Jag kan inte förstå hur man kan gilla en person så mycket att det pirrar i magen varhe gång man ser och pratar med personen. Jag förstår inte hur känslor kan finnas kvar efter så många år även om man fösöker att komma över personen när man insett att det inte kommer hända något. Den första kärleken tror jag alltid kommer att finnas kvar och man har en plats i hjärtat för den personen resten av livet. Det är inte många som får leva ihop med sin första kärlek men om det händer tror jag att det förhållandet håller länge. Om man skulle gå vars sin väg tror jag att känslorna alltid kommer att finnas kvar och man hoppas att ödet för ihop varandra igen. Alla har sin första kärlek och det tar ont i hjärtat när man förstår att den andra inte känner likadant. Om den personen säger något betydande till en tar man åt sig och tänker alltid på vad den sagt. "Du har inte sagt mycket under alla dessa år" var en mening som tog hårt i hjärtat på mig. Jag började tänka och insåg att det är sant. Jag är en person som hellre är tyst än säger något dumt. Jag är personen som beundrar på avstånd och får se när andra hittar sin kärlek. Jag är inte den som tar första steget utan att veta att den andre tar emot. Det är många gånger som jag har fallit i marken och insett att jag är ensam om dom känslor jag har för den personen. Jag har så många gånger trott att personen jag gillar har tyckt samma om mig, antingen är det sant eller så har jag missförstått alltihop. Blickar, kroppsspråk och ord har jag säkert förstått på fel sätt och trott att vi kände likadant.

Jag måste gå vidare med mitt liv nu. Jag måste glömma dig. Men om du knackar på min dörr är du alltid välkommen in. Vi kommer att ses som vänner och det är jag tacksam för. Tack!