Tro hopp och kärlek

| Postat i: 2007-2008
0
Jag kan inte förstå hur man kan gilla en person så mycket att det pirrar i magen varhe gång man ser och pratar med personen. Jag förstår inte hur känslor kan finnas kvar efter så många år även om man fösöker att komma över personen när man insett att det inte kommer hända något. Den första kärleken tror jag alltid kommer att finnas kvar och man har en plats i hjärtat för den personen resten av livet. Det är inte många som får leva ihop med sin första kärlek men om det händer tror jag att det förhållandet håller länge. Om man skulle gå vars sin väg tror jag att känslorna alltid kommer att finnas kvar och man hoppas att ödet för ihop varandra igen. Alla har sin första kärlek och det tar ont i hjärtat när man förstår att den andra inte känner likadant. Om den personen säger något betydande till en tar man åt sig och tänker alltid på vad den sagt. "Du har inte sagt mycket under alla dessa år" var en mening som tog hårt i hjärtat på mig. Jag började tänka och insåg att det är sant. Jag är en person som hellre är tyst än säger något dumt. Jag är personen som beundrar på avstånd och får se när andra hittar sin kärlek. Jag är inte den som tar första steget utan att veta att den andre tar emot. Det är många gånger som jag har fallit i marken och insett att jag är ensam om dom känslor jag har för den personen. Jag har så många gånger trott att personen jag gillar har tyckt samma om mig, antingen är det sant eller så har jag missförstått alltihop. Blickar, kroppsspråk och ord har jag säkert förstått på fel sätt och trott att vi kände likadant.

Jag måste gå vidare med mitt liv nu. Jag måste glömma dig. Men om du knackar på min dörr är du alltid välkommen in. Vi kommer att ses som vänner och det är jag tacksam för. Tack!
Hittills till Tro hopp och kärlek





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: