Jag får alltid skulden för att andra inte frågar om ni vill vara med. Det är inte mitt fel alls, jag kan inte alltid tänka på att fråga en massa folk om dom också vill följa när jag väl blir tillfrågad att göra ngt. När det är ngt stort planerat och några lämnas utanför så får jag skulden. Det är inte alltid jag kan ta med alla när jag får komma och umgås med annat folk än vad jag brukar göra. Jag orkar inte mer. Låt mig bara va, det är ditt fel att jag får skuldkänslor. Det är väl inte fel att jag får det men jag har inte kunnat umgås med dig som förut sen ett år sedan. Vi har glidit ifån varandra. Jag minns hur jag kunde komma över till dig och vi kunde se en film och bara umgås. Det går inte längre, nu känns det som om jag inte är din vän längre. Du ger mig skuldkänslor varje gång ni lämnas utanför fastän det inte är mitt fel. Du kan ta och hacka på andra personer än bara mig. Jag hade gärna velat ha med dig på allt men det är inte som förut. Du måste inse det och förstå att jag vill vara din vän men det går inte längre om inte du vill försöka. Sedan ett år sedan har jag själv känt mig utanför. Jag har inte dig som trygghet som förut, många helger har jag tillbringat framför datorn eller tv:n pga att jag inte heller har hört av någon. Och när jag väl frågar om någon vill hitta på något så har dom andra planer och vill inte att jag ska följa. Dom säger det inte rakt ut det men jag märker att min vänkrets har minskat. Jag är inte den personen som är påhittig utan jag väntar tills någon annan hittar på en idé, fast jag utesluts ofta och blir hemmasittandes. Mitt självförtroende är redan på botten så sluta hacka på mig för du får mig bara att må sämre. Jag vill bara ta mina grejor och flytta från denna håle PITEÅ. Låt mig få komma in i Umeå så jag får lämna allt här och starta om på nytt.

Ett leende kan dölja mycket, ser du förbi det kommer du se ett mörker...