Jag har kommit på mig själv att jag har svårt att uttrycka känslor. När någon är ledsen vet jag inte vad jag ska göra utan bara sitter brevid som en jubel idiot. Jag tänkte på detta när jag körde hem idag och fick mig en tankeställare. Jag har svårt att uttrycka känslor och även vad jag tycker. Jag vill inte utsätta mig för att andra ska tro att jag är dum om jag säger fel. Jag tiger hellre än berättar det jag vill säga.
Jag tror att jag var med om någonting i min barndom som har gjort att jag är som jag är, känslokall. När jag var mindre hade jag killkompisar och inte tjejkompisar. Och som alla vet så är killar inte så öppna med sina känslor och jag tror att jag är som en kille. Jag drar mig undan för känslor och vill inte uttrycka mig. Som liten förstod jag inte tjejer hur dom tänkte och pratade. Jag höll mig med mina killkompisar och lekte med dom. Jag minns att jag hade "lilla zoo" med mina två bästa killkompisar. Vi var alltid i våran koja och letade små djur som vi kunde ha i vårat zoo. Jag var inte inne och tränade playbacks med tjejerna eller hoppade hage eller hopprep. Jag var inte heller så mycket för sport då utan det har kommit på senare år.
Jag tror att det kan ha börjat ännu tidigare. Min mamma säger alltid att jag aldrig har varit för kramar och pussar. Jag har aldrig sagt att jag älskar min familj för jag kan inte uttala de tre orden. Jag tror ibland att jag kommer att sluta som ensam eftersom jag är så känslokall.
Därför vill jag be om ursäkt till alla som vill ha min tröst och blir ledsna när jag inte ger dom den. Jag kan inte uttrycka mina känslor och kan inte säga direkt till personerna jag älskar att jag verkligen gör det...

I can't express emotions, and I'm sorry for that ;(