Många ser mig le och skratta men när jag kommer hem slår det mig hur ensam jag verkligen är. Kan inte fatta att jag har varit och valt en gravsten till min lillebror som lämnade oss alldeles för tidigt. Efter så många år av kamp orkade han inte besegra cancern. En så orättvis sjukdom. Det svåraste är tystnaden som blivit efter att bror blev en ängel. Telefonen har aldrig varit så tyst och dörrklockan har inte ringt på länge. Är jätte svårt för mig att prata och visa känslor så när någon frågar mig hur det är så svarar jag - BRA - . Fastän det verkligen är skit. Jag tror inte att någon är beredd på att få ett annat svar. Jag vill gärna umgås med mina kompisar men orkar inte styra upp något. Fyller mina dagar med jobb och fotboll istället....

 

Jag har mina föräldrar som gör allt och lite till för mig. Men de kan inte fylla det tomma hålet efter brorsan. Jag stog oerhört nära min bror och kunde prata med honom om allt möjligt. Han hjälpte mig mer än vad jag kunde hjälpa honom. När jag hör kompisar som knappt pratar med sina syskon blir jag så förvånad. Dom måste ta vara på tiden tillsammans för man vet aldrig när det tar slut... Brorsan hatade att skriva sms så vi pratade ofta länge tex när han körde omkring med lastbilen eller när jag var ensam i Kiruna. Han kom alltid med kloka ord och höll med mig när jag tyckte att något var knäppt. Han berättade även mycket som mamma och pappa aldrig fått veta.

 

 

Tar även emot när jag hjälper pappa med sånna saker som brorsan brukade hjälpa honom med. Som att lasta skotrarna till fjälls, köra fyris när pappa hade avverkat igår, bära tunga saker som jag egentligen inte orkar och många andra saker. Vet att brorsan hade kunnat göra allt så mycket bättre än mig men försöker så gott jag kan för att hjälpa till. Snart ska jag flytta till större och kan då inte tänka på hur det ska gå till.

 

Det var jag och brorsan mot världen men nu står jag ensam kvar. Ensam är inte stark!